Köp mjölk till mormor

I torsdags visade filmstudion Min bäste vän (2006) på Arenan. En söt, lustfylld berättelse om antikhandlaren François som i de inledande scenerna nådde insikten att han inte hade några vänner alls - i två timmar fick publiken sedan följa den knubbige herrns sökande efter själsfränden, som visade sig vara vänlige men nervöse taxichauffören Bruno. Hur som helst fick filmen mig att fundera kring min första tid på universitetet, och hur jag då oroade mig för Den Stora Ensamheten.

François fann sin vän. Hur vanliga dödliga, som inte började sina liv på pappret hos en välvillig manusförfattare, lyckas med mödorna kan emellertid ingen FF-knapp i världen avslöja. Att skaffa vänner är nämligen svårt, precis lika svårt på ett universitet som i övriga världen. Big Brother-effekten som leder till varaktiga relationer genom tvångsumgänge fungerar inte riktigt under de två timmar man sitter i samma rum som kamraterna - när lektionen är slut splittras illusionen av enhet, och de lämnar salen för att söka upp sina karlstadskompisar från barnaåren. Vad gör en blyg Sorsele-flicka åt sådana odds? Eller den introverta smålänningen? Vad kan någon av oss göra?

Jag bläddrar i Jonas Anderssons (doktor, Karlstads universitet) avhandling Rivalitet, våld, revolt, som innehåller hänvisningar till antroposofen René Girard, och hoppas finna svar på frågan. Girards teori om vänskap visar sig dessvärre vara en smula hardcore och inte särskilt tillämpningsbar för medelstudenten. I sammandrag: att härma medmänniskorna är ett allmänmänskligt beteende, och kan också sägas vara det som för samhället framåt. Barn lär sig till exempel av att kopiera sina vänner och de vuxna (som många nutida undersökningar visar).

Kim och Ola får ge oss en fördjupad bild av innebörden: Kim möter Ola och bestämmer sig omedvetet för att vara som han, att ta efter Ola på alla möjliga sätt. Dessutom vill Kim ha allting som Ola vill ha. Detta kallar Girard för det mimetiska begäret (mimesis är grekiska för imitation). Såhär kan Ola förstås inte ha det. Kim har börjat vistas i Olas kretsar, anammar sitt beteende efter Ola, säger gött mos! på bred västgötska - Olas oerhört populära punchline i kompiskretsen - och har på sistone dessutom gjort närmanden mot Olas flickvän Ritva. Gossarna blir rivaler, och vänskapen i gruppen knakar i fogarna.

Enligt Girard är det så fiffigt förskaffat att konflikten mellan Kim och Ola kan lösas genom en syndabocks entré i berättelsen. Det här händer utan baktankar hos Kim och Ola; syndabocksmekanismen är nämligen automatisk, och en direkt anledning till att grupper består. En oskyldig person utanför gruppen blir helt enkelt lastad för den fientliga stämningen och efter att stackaren blivit avlägsnad (läs: dödad) mildras läget i kretsen omedelbart. Det onda som nästan klöv banden är nu borta, åtminstone bakom pannbenen. Kim och Ola kan gott kramas och likt Humphrey med bifogad polis vandra ur bild, signalerande början på en underbar vänskap.

Så, där har ni paketlösningen, studenter. Härma, irritera och begå sedan kallblodigt mord - efter det är saken biff. Friends forever, som Vitamin C lallar i Graduation.

Right ...

Skribentens något klyschigare råd: ta't lugnt, vänner som förtjänar titeln dyker till slut upp vare sig du vill det eller inte. Om du akut längtar efter umgänge finns det många kåraktiviteter att engagera sig med - du kan även försöka svälja allt vad överlevnadsinstinkt heter och kasta dig in i samtal med främmande människor. Men du, vad du än gör, ha för guds skull inte ihjäl någon.

- Du...

- Ja?

- Christer Sjögren verkar snäll.

- Jaha, vadårå?

- Nej, han verkar bara det.

(Tyst.)

- Vad läser du för någonting egentligen?

Mikaela ligger i sängen och bläddrar i Se & Hör. Hon skulle nog inte erkänna inför jury, men det är faktiskt en tidning som faller henne i smaken. Det ser man på ögonens glöd samt faktumet att hon försiktigt tycks lukta på tidningen i fotograferande stund, som för att ta in alla möjliga nyanser ur berättelserna om Måns Zelmerlöv, schlager-Sjögren och Tom Jones fru Melinda.

Men jag håller med henne.
Christer verkar bra snäll. Dessutom var han med på vårt bröllop, så med Gudfadern-filosofi och lite knep & knåp kan man nästan säga att vi har en relation som pallar det mesta.

Ungefär som Torsten Wahlund och jag (som delar födelsedag med varandra).

/ Tobias